3 snabba frågor till virusexperten Bo Niklasson om hur länder, myndigheter, företag och organisationer kan minimera skadan av coronavirussmittan.

Bo Niklasson är forskande läkare med specialutbildning från amerikanska arméns avdelning för allvarliga smittor. Han var tidigare ansvarig för allvarlig virussmitta vid dåvarande Smittskyddsinstitutet samt Director vid WHO Collaborating Center, med särskilt ansvar för allvarliga virusinfektioner. Till meritlistan kan även läggas att han har praktiska erfarenheter från hanteringen av Ebolautbrottet på 1990-talet och har varit adjungerad professor i virologi vid Karolinska Institutet. Bo Niklasson är anlitad som expertrådgivare hos New Republic under Coronavirusutbrottet.

 

– En infektionssjukdom blir en pandemi när den drabbar stora delar av befolkningen i hela världen. Det ställer ofta krav på storskaliga åtgärder mot smittan, men man måste vara noggrann så att inte åtgärderna blir missriktade och farliga. Det är en utmaning för politiker och myndigheter att agera kraftfullt baserat på information med stora luckor. Pusslet läggs snabbt, men vi har fortfarande inte hela bilden.

En lärdom från tidigare utbrott av allvarliga smittor är att insatserna bör riktas in på åtgärder som har stöd i forskning och relevant erfarenhet, inte på sådant som ser kraftfullt ut. I det avseendet tycker jag att Folkhälsomyndigheten och Sverige hör till dem som har agerat mest rationellt, så här långt.

– Det rationella är att vidta åtgärder som är verksamma, baserat på aktuella kunskaper och känd situation. Enligt WHO återhämtar sig cirka 80 procent av alla som får COVID-19 utan behov av behandling, vissa får inga symtom överhuvudtaget. Det är också känt att de som drabbas hårt är äldre och redan svårt sjuka, kraftfulla åtgärder bör vidtas för att stötta just dem. Totalt har WHO bedömt dödligheten bland samtliga insjuknade till omkring 1–2 procent, men erfarenheten talar för att bedömningen inledningsvis är överskattad.

WHO ger ingen generell rekommendation om att förbjuda folksamlingar, de för däremot ett resonemang om vikten av att från fall till fall väga kostnader mot möjlig nytta. Att stänga ner centrala samhällsfunktioner såsom skolor, förskolor, infrastruktur och hela näringar kan reducera smittspridningen om det görs vid rätt tillfälle, men det innebär samtidigt enorma samhällskostnader. Sådana åtgärder kostar liv och lidande i andra delar av samhället om de är omotiverade.

– Man behöver förklara varför reducerad smittspridning är viktigt samtidigt som panikåtgärder måste avvisas. Motivet är inte att skydda ”just dig” mot smitta, det handlar om att sprida ut antalet sjukdomsfall över tid, för att avlasta sjukvård och samhälle. Förstår man det blir det också självklart att exempelvis livräddning i sjukvård eller blåljusutryckningar alltid görs även vid risk för smittspridning. Av egen erfarenhet vet jag att man måste vara mycket pedagogisk och tydlig kring detta, osäkerhet får fatala konsekvenser.

Både regeringen och oppositionsledaren verkar hittills ha varit inställda på att lyssna på den samlade expertisen, och så bör man fortsätta. Om jag ska nämna något som möjligen kan bli bättre så är det större tydlighet om vad som kan vänta runt hörnet, i det avseendet imponerar Storbritannien. Vårt land behöver förberedas på vad som kan vänta oss och säkerställa centrala funktioner även i perioder av mycket hög sjukfrånvaro.

För att skydda och ta hand om de grupper som kan ta allvarlig skada av Coronaviruset behöver vi snabbt förse regioner och kommuner med de resurser som behövs. Akutmottagningar och intensivvårdsavdelningar är kritiska samhällsfunktioner, liksom primärvård, hemtjänst, hemsjukvård och äldreboenden.

Samhällets löfte till de mest utsatta måste vara att ”vi förbereder oss noga och vi kommer att ta hand om er”.