Gruvan vid Storsjöns strand

Gruvan vid Storsjöns strand

Det handlar om en av Sveriges största gruvetableringar någonsin. Expansiv gruvnäring, nya vyer. Inte dumt för en liten inlandskommun.

Oviksbygden är visserligen ett sedan tusentals år befolkat odlings- och kulturlandskap. Marken kommer aldrig kunna odlas igen, men mark har vi ju gott om på andra håll. De som skulle tvingas flytta på sig får en kontant ersättning över marknadsvärdet för sina hus. Visserligen ett marknadsvärde som har urholkats av mångåriga planer på gruvbrytning, men lite får man offra för jobbens skull. Markägarna får 1,5 promille av värdet på de mineraler som utvinns. Staten tar en halv promille medan 998 promille tillfaller gruvbolaget. Ja, kanske lite lockande.

Det åtråvärda uranet, vanadinet och molybdenet ligger sedan 500 miljoner år tillbaka inbäddat i områdets tjocka alunskiffrar. Denna spröda bergart är tät när den får vara i fred, men när den smulas sönder lösgörs en förunderligt stor mängd tungmetaller, svavel och radioaktiva ämnen. Kolhalten är så hög att man kan elda alunskiffern, vilket också sker vid utvinning av vanadin. Koleldning leder till klimatpåverkande utsläpp. Kanske inte så bra.

Utvinningen av andra ämnen sker med lakning, vilket kräver mängder av vatten som inte får läcka ut i naturen orenat. Bergen av krossad skiffer, som alltså växer med fyrtio tusen ton om dagen, innehåller även efter utvinningen miljöskadliga ämnen som – under tidsrymder bortom vad vi kan överblicka – måste hållas isolerade. Det blir en utmaning, eftersom det regnar ibland. Uranbrytning i Västergötland på 1960-talet lämnade en betydligt mindre hög av alunskiffer efter sig. Den fick man till slut klä in med tät bentonitlera hel och hållen, för att få stopp på giftutsläppen till omgivande land och vatten. Det låter inte heller så lovande.

Vattendragen som omger den tänkta gruvan rinner ut i Storsjön, som ligger alldeles invid. Den sjön, Sveriges femte största, är vattentäkt för större delen av Jämtlands befolkning och får på inga villkor förorenas. Förespråkare för gruvan brukar hävda att de moderna metoderna för brytning och lakning är så säkra att miljöriskerna är försumbara. Till helt nyligen har den finska Talvivaara-gruvan, kanske världens enda riktigt jämförbara projekt, framhållits som ett gott framtidsexempel.

Nu har ett dammbrott vid just den gruvan orsakat vad som beskrivs som en av Europas värsta miljökatastrofer. Vattendrag och landområden är svårt förorenade. Finska staten har utlovat katastrofhjälp för sanering och övervakning, men skadan är redan skedd. Dessutom ligger den söndersmulade skiffern där den ligger och lakningsprocessen går inte att stoppa, även om man skulle vilja.

Det låter inte bra alls.

Fjällvandring, skidåkning, småskaligt mathantverk och fiske är viktiga exempel på vad som driver turismen i Jämtland-Härjedalen. Hänsyn till natur och miljö är en förutsättning för denna basnäring, som omsätter miljarder och ger tusentals årsarbeten.

Därför blev en läckande markvärmeslang under Stortorget i Östersund förstasidesstoff i regionala media för ett år sedan; det rapporterades att staket restes runt en tio kvadratmeter stor glykolfläck som täcktes med sand. Därför blev traumat extra svårt när Östersund drabbades av det rikskända vattenburna parasitutbrottet ett år tidigare. Vi spelar ännu så länge i miljökatastrofernas knatteliga. Med en gruva skulle vi närma oss världseliten i ett enda kliv.

Summa summarum – för Jämtlands del ligger några hundra arbetstillfällen i ett par-tre decennier i gruvprojektets positiva vågskål. I den andra vågskålen ligger att människor tvingas bort från sina hem, klimatpåverkande utsläpp, odlingsmark som förstörs för all framtid och skötsel av hundratals miljoner ton vittrande alunskiffer som vi testamenterar åt framtida generationer. På köpet riskerar vi att omgående förstöra ekosystemen i omgivande landskap, inklusive Storsjön.

Det låter som en riktigt dålig idé.

Då låter satsningar på ny förnybar energi som en betydligt bättre idé, det ger både klimatnytta och jobb. Biomassa från skogen. Vattenkraft. Vindkraft, som för inte så många år sedan betraktades som en hobbyverksamhet med marginell betydelse, är i dag en växande storindustri. Ibland kan vindkraft störa utsikten, men då kan man glädja sig åt att vyerna återställs i samma ögonblick som vindkraftverken monteras ned. Den som betvivlar solenergins potential bör läsa på en gång till.

Vi är många som vill kunna gå till jobbet, värma våra hus och, inom kort, ladda våra elbilar utan att skicka räkningen in i framtiden. Så den där urangruvan vid Storsjöns strand, den tycker jag att vi tackar nej till.